Idag var jag till tandläkaren med min lillasyster som har super tandläkarskräck. Det var inte det lättast uppdraget, eftersom hon skulle laga en tand... Vi var där en halvtimme tidigare så att hon skulle få lugna ner sig och inte vara så uppstressad när vi gick in. Men det gick inte så som jag hade tänkt mig. För när de tog in oss till "slappna av rummet" Fick hon panik och börja tok gråta. Hon vägrade dricka avslappnings medecinen som behövdes för att laga hålet. Efter att försökt få i henne det i tio minuter kom specialisten och sa att vi ger upp så får du komma tillbaka en annan gång och att hon kanske skulle behöva "inskola sig" lära sig att det är inget att vara rädd för. Men vem vet hur det kommer sluta... Men nu vet hon i allafall att när tanden är lagad så kommer hon få ett xbox spel som hon vill ha. Så förhoppningsvis kommer det att trycka på för att hon kommer laga tanden. För väntar hon för länge så måste hon dra ut den -_- De besöket vill inte jag vara med på :/ Men nu är det pappa som får ta över och jag står på sidan med ett säkert avstånd och ser hur det kommer att bli.

Kände att jag måste skriva om min vän som jag alltid kommer vara tacksam för. Det är tack vare henne som jag står här idag istället på en kyrkogård. Hon har sått vid min sida när jag mått som sämst. Hon stannade när alla gav upp och stack. Hon har hjälpt mig genom mycket och jag vet inte hur jag någonsin kommer kunna tacka henne! Allt känns så litet efter allt hon har gjort för mig. Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag är så jävla glad att det spelar ingen roll hur längesen vi pratade sist eller hur längesen vi träffades sist. För så fort vi ser eller träffar varandra så är det som att vi fortsätter från där vi slutade. Vi upptaderar varandra om vad som har hänt sedan sist sedan fortsätter vi som vanligt. Jag längtar tills jag får träffa henne igen för hon är fanne mig den bästa vännen som jag någonsin haft! ♥

Nu är jag äntligen tillbaka i civilisationen. Efter en lång vecka i Jämtland känns det skönt att komma hem, eller hem till pappa. Fast på något sätt så känns det här mer hem än vad mitt riktiga hem känns. Här kan jag andas ut, vara lugn, sova normalt osv. Jag känner mig som mig själv istället för en främling. Som jag känner mig hemma hos morsan. Men det är väl inte hennes fel utan det är väl allt som har pågått under alla dessa år bakom vår fina fasad. Jag tror ingen känner sig riktigt hemma där längre. Det värsta är väl att jag känner ett behov att flytta till pappa för att få en paus och en chans att se vem jag verkligen är. Men det betyder även att vara ifrån alla mina vänner, de som hjälp mig de senare åren och stått vid min sida när jag försökt förstört för mig själv. Jag känner mig inte redo att lämna alla dem än. Vi är inte riktigt klara med varandra. Det känns som lämnar jag nu så kommer vi tappa bort varandra och kanske aldrig hitta tillbaka till varandra. Just nu vill jag ha något som faktiskt fungerar i mitt liv och mina vänner är en stor del av det. De är tack vare dem som jag faktiskt försöker göra allt för att komma till nästa dag. Se vad den har att erbjuda. Jag vore inget utan mina vänner. 

Idag tvingade min mamma ut till köpcentret. Fast jag var där igår kväll. Hon ville att jag skulle köra upp dem och hem. Mer hade hon inte planerat. Så jag fick gå runt och bara glo efter dem. Tur så hittade jag två tröjer och en födelsedagspresent till min lilla syster som fyller sex år. Men jag var stressad hela tiden eftersom jag lovat mina äldre små syskons pappa att jag skulle hjälpa honom med några intyg på datorn. Plus att jag ska hjälpa morsans sambo med liknande papper. Sedan ska jag packa resveskan som ska räcka i två veckor. Eftersom i morgon åker man till Jämtland för att vara med syskonen hos farmor nu när de har sportlov. Veckan efter ska jag till pappa för att hjälpa honom på morgonen med barnen. Eftersom han åker till jobbet fyra på morgonen och då har inge dagis och fritids uppet. Så då ska jag till Uppsala i en vecka. Så det kanske inte blir så mycket skrivet. Iallafall inte nästa vecka eftersom farmors gård är mitt ute ingenstans. Det är en by på sju gårdar och närmast affär är två mil bort... Så internet och teckning är något jag kommer få klara mig utan i en vecka. Men veckan efter när jag är hos pappa så kommer jag skriva så ofta jag kan. Kan vara svårt med tre små syskon som alla vill ha uppmärksamhet. 

Idag har det varit skrik och grin. Min lilla systers ex kom och sa att han inte ville vara med syran längre fast lilla syrran ville börja om. Som hon hade glömt allt från förra veckan... Så efter två timmar med skrik och grin så bestämde morsan att hennes sambo skulle skjutsa ut mig till köpcentret eftersom hon hade lovat mig det innan allt började. Men jag hade verkligen inte lust, jag var less och ville helst gömma mig under täcket.

Men det fick jag inte så det var bara göra sig klar och sätta sig i bilen. Gjorde inte så mycket där inne. Köpte en tröja och klippte av mig håret. Sedan handlade vi mat på Willys och åkte hem. Från det och med vi klev in genom dörren har morsan och hennes sambo bråkat och tjaffsat om allt. Varje liten sak. Fattar inte hur de orkar. Själv skulle jag ge upp och gå ut genom dörren och aldrig mer se tillbaka. 

Men jag gör ju oftast det. Gömmer och smitter ifrån mina känslor, bråk och tjaffs. Jag vet ju inte ens vad jag känner längre. Eller om jag vågar känna efter... Vem vet vad som gömmer sig innom mig. Kan ju släppa ut något som jag själv inte är redo för. Eller något ännu värre. Har ju gott så långt att min ångest är tillbaka. Starkare än förut. Så nu går man runt och är rädd att man ska få en ångest attack eller att man ska börja klia sönder armarna igen. Förstöra dem ännu mer...

Vaknade idag av att morsan spydde och att lillebrorsan hade skitit sig. Så det var bara att kliva upp och ta reda på pojken få ner han i sängen. Skynda mig upp på ica och köpa allt som kommer behövas under hela dagen. Sedan skynda mig hem och göra mig redo för en dag som sjuksköterska. Så fort lillbror vaknade var det bara att byta blöja och tvätta av han ordentligt. Sedan försöka få ner något i hans mage. Sedan bråkade vi i en timme för att få honom att sova men tillslut var det bara att ge upp för mig. Istället började jag busa och leka med honom för att få han så trött att han inte skulle orka tjaffsa med mig. Men sedan kom jag på att lite blåbärs youghurt skulle nog sitta fint i hans lilla mage. Men vi fick avbryta mitt i för att han skitit ner sig själv plus matstolen. Så det var bara att lyfta in honom i duschen och tvätta rent honom. När vi var klar så var han så trött att han somnade innan vi han till sängen. 

Så nu är det bara att vila upp sig tills dess han vaknar och allt börjar om. Längtar tills morsans sambo kommer hem så jag får lite hjälp och  någon som kan ta över när det blir tungt. För det kommer bli svårt sedan när jag ska ta hand om pojken och samtidigt fixa middag till hela familjen. Testade det igår och visst det gick väl tillslut men mitt psyke klarade det inte så bra. Och då skulle jag göra fyra saker samtidigt. Så i helgen kommer jag ligga i sängen och bara få tillbaka kontrollen över mitt psyke. Om familjen hinner bli frisk, annars måste jag fortsätta och vara sjuksköterska och hembiträdet....

Idag märkte jag en sak. Det verkar som att min familj ser mig som en nanny och hembiträde. Att jag ska ta reda på alla andras skit och fixa så att allt fungerar när det är jobbigt hemma. Att man bara antar att jag kan sitta barnvakt till min lillebror (på sex mån). Att jag tar han om elden, hunden, maten, tvätten och allt annat som måste fixas. Det är bara jag som har ett ansvar, bara jag som måste. Medan alla andra bara kan kom och gå som de vill. 

Idag har jag suttit barnvakt till min lillebror nästan hela dagen. Jag blev inte riktigt frågad. Utan mamma sa på onsdag ska vi på möte så du måste ta han om Lilleman. Inte så att har du tid, eller har du andra planer. Utan du har inte något val. Det känns som jag inte kan göra upp några planer eftersom jag kanske måste sitta barnvakt i sista sekunden för att morsan måste iväg. Jag vet inte hur många gånger hon eller hennes sambo kommit upp till mig mitt i natten eller på morgonen och sakt att jag måste gå ner och ta honom för att de måste rusa in på sjukhuset eller att syrran håller på få ett utbrott och håller på att vända huset upp och ner. Visst då kan jag förstå eftersom de har inget annat val. Men när det är mitt på ljusa dagen och de ska iväg ovh göra något som de egentligen kan ta med honom känns det så jobbigt och onödigt. Och ska de ta med honom så tvingar de med mig så att jag tar hand om honom så att de slipper det ansvaret. 

Är det inte nu som jag ska leva mitt eget liv? Ta hand om mig själv? Hitta på saker med kompisar och fixa historier som jag kan berätta för mina barn en dag. Istället för att ta hand om min upp och ner vända familj.   

Idag så tog mamma in mig på badrummet medan hon gjorde sig klar för att skjutsa mormor till frissan. Hon sa åt mig att stänga dörren så vi kunde prata utan att lilla syrran skulle höra. Hon började prata om depressioner och frågade om det skulle vara konstigt om hon var på väg in i en depression. Jag kollade på henne som om hon var dum i huvudet och sa, om inte vi alla (utom minsta lilla syrran) i det här huset hamnar i en depression skulle vara konstigt. Men tydligen hade någon sakt till henne att hon skulle väl inte kunna vara deprimerad. 

Då tänkte jag din dotter har försökt tagit självmord minst sex gånger. Du har hämtat henne upp på affären för att hon låg i hennes egna blodhög efter hon skar upp hela armen. Hon har inte gått i skolan riktigt sedan hon var nio år. Hon får utbrottt och slagit sönder inredningen i huset mer gånger än man kan räkna. Hon har slagit dig blå, gjort så att du fått missfall. Hon har slagit sönder dina andra barn OSV... Nej du har ju inte rätt att vara deprimerad eller vilsen? Vem kan ens säga något sådant? Alla vet ju hur vi har det här hemma, vad som pågår bakom vår dörr...

Jag tror mamma börjar förstå varför jag var deprimerad i över fem år och levde med allvarlig ångest och panikångest i över sju år. Men hon kopplar ändå inte ihop allting. Hon förstår inte att det var så här allvarligt för flera år sedan. Men det var ju inte lika allvarligt då. Det har ju bara blivit värre och värre. Nu vet vi ju inte ens om vi vågar gå på toan för att hon blir ensam ett tag. Eller om hon blir förbannad för att hon vill gå inte dit. Ingen vill vara ensam hemma med henne för ingen vet vad hon är på för humör eller om humöret kommer tvär vända.

Det värsta är väl att vi bett om hjälp i flera år men får ingen. Vi vet inte vad vi ska göra eller vända oss. För så fort vi vänder oss någonstans så får vi deras ryggar tillbaka... De säger att de inte har tid eller vill testa saker men det kommer ta tid innan dem kan göra det. Jag känner hur hela vår familj börja ledsna och fått nog. Nu efter femton år så har äntligen en sett hur vi levt och förstått hur allvarligt det är så de skällde ut soc och barnpsyk där vi bor och sagt åt dem att de måste göra något fort eftersom att de dem gör/gjort har förstört vår familj. Om man ens kan kalla det för familj. Det är YOU ARE ON YOUR OWN, NOBODY HAVE YOUR BACK! När någon hjälper någon annan så har dem oftast något i baktanken...