Nu är man hemma igen. Kom hem igår efter klockan sex. Ångrar redan att jag åkte hem, känner mig inte hemma när jag är hemma. Det känns så konstigt och fel. Det är bråk, tjafs och skrik hela tiden. Vet inte vart jag ska ta vägen för jag vet inte om jag gör något som kommer bli frl eller göra något värre. Så efter varit i stan idag med morsan, hennes sambo, hennes exman och lillebror så följde jag med morsans exman hem till honom för att få komma hemifrån en dag i allafall och i morgon ska man in i stan och träffa kompisarna så då kommer jag hem sent. Men som det känns nu så vill jag inte åka in och träffa dem heller. Vill bara bort och från allt och alla, vill ha semester. Men vill inte tappa mina vännerna heller så jag får väl träffa dem fast jag vet att allt kommer vara så jobbigt när jag träffar dem och efter. Men med ett stort leende så kommer allting fungera, man kan lura allt och alla så dem tror att allt är bra och okej. Fungerar varje gång.

Nu är man hemma hos pappa och tar hand om barnen där. Men har inte behövt kliva upp sex på morgonen idag och igår eftersom pappa hade ingen jobb så nu känner man sig nästan lite bortskämd. Undrar hur det blir i morgon när man måste kliva upp klockan sex och skicka iväg alla barnen till skolan. Helst nu när man har blivit deprimerad igen... Det är därför det går en längre bit mellan inläggen. Har inte haft orken eller lusten. Är även trött hela tiden, vaknar trött är trött hela dagen och när jag ska lägga mig är jag så trött att jag inte kan somna. Sen blir det inte bättre av allt som händer hemma. Morsans morbror hittas död i han lägenhet och förmodligen har han legat där i några veckor. Syrran fick hennes diagnor tio år försent. Sedan syrrans pojkväns skit... Går inte få en lugn ro hemma för det händer något alltid och alltid är det något som trycker ner vår familj eller delar på den. Kommer våran familj ut sim en familj kommer jag stå med öppen mun. För som det känns nu så vill jag bara packa en väska och sticka så långt bort som möjligt. Men jag vet också om jag skulle göra det skulle morsan gå under, eftersom hennes sjukdom har blivit värre så nu kan hon knappt hålla i pojken utan att hon gråter av smärta. Så mina planer får skjutas upp igen. Men vem vet om jag orkar vänta på min chans, nu känns det som den aldrig kommer att kommma...

Hua vilken helg, början på veckan det har varit. Syrrans pojkvän fick hämta alla hans saker igår med hjälp av hans systers flickvän. Men när han kom dit hade de tagit undan och gömt saker som var hans. Sen börja de hitta på ursäkter för att få honom att komma hem igen eftersom nu har de kommit på att en inkomst kommer att försvinna och någon som de kan göra skuldsatt. Eftersom de själva är så skuldsatta så sätter de barnen hos kronofogden nu. Både syrrans pojkvänns äldre syskon var det när de blev utkastad och flytta hemifrån. Den äldsta är betalar fortfarande av hans skuld som låg på över 80 000 kronor. Den andra är klar tur så flyttade hon ut tidigt så hennes skuld var bara på 30 000 kronor. Men vem skuldsätter egentligen sina barn hos kronofogden? För dem verkar det till och med som en hobby. Hoppas bara nu att de har lärt sig en läxa och inte gör så här mot den yngsta. Men något säger mig att de kommer inte förändra sig. De bryr sig ändå inte om barnen. De har dem bara för pengarnas skull. Så länge de tjänar pengar på ungarna får de bo hemma, tills de blir utkastad. Men en gigantisk skuld hos kronofogden osv... Nu hade syrrans pojkvän tur eftersom syrrans öppnade upp hans ögon fort. Så han fick se vad hans föräldrar verkligen gjorde mot honom. Så nu vill han inte ens flytta hem, eller ha någon kontakt med dem. Kanske i framtiden men just nu vill han vara ifrån dem ett tag för att han känner sig så sårad. Men  vem kan egentligen säga emot honom. Vem skulle inte känna sig sårad om ens förälder gjorde så här mot en? 

Så idag följde jag med honom runt överallt eftersom han var tvungen att spärra alla konton som de hade inloggning till. Sedan till försäkringskassan för att kolla över hans bernpension som han får från hans riktiga pappa som är död. Så nu när vi är hemma är vi båda trött. Han av alla känslor som han har gått igenom hela veckan och jag för att jag han inte ens kliva upp innan jag blev iväg skickad med honom i morse. Nu är det bara att invänta morsan så att man kan ta i allafall en liten tupplur för har inte sovit alls på grund av allt annat som händer medan allt det här händer syrrans pojkvän...

HUR FAN KAN VUXNA MÄNNISKOR KASTA UT SITT EGET BARN?!!! Lilla syrrans pojkvänn har blivit utkastad bara för att han har börjat frågesätta saker hemma. Bara för att lilla syrran har öppnat upp hans ögon. De klarar inte av att barnen tänker själv och gör som de vill. De måste ha full kontroll hela tiden... 

De tycker att dem har rätten att ta alla hans pengar. Studiebidraget, arvet och alla pengar han tjänar in till sig själv. Så att de kan slösa ännu mer pengar på snus, sprit osv. För man behöver ju inte betala räkningarna, köpa mat och kläder till barnen. För de får ju lunch på skolan så de behöver ju inte fukost och middag. Syrrans pojkvänn har varit undernärd i flera år och läkarna har sagt åt dem men de har ändå inte gjort något åt det. Så morsan har tryckt ner mat i honom så fort han har varit hos oss. För han var ju på risken att få allvarliga men av det. MEN HANS EGNA FÖRÄLDRAR BRYDDE SIG INTE!!! Så på ett sätt är det bra att han blivit utkastad för nu kommer det bli bättre för han men på det sättet som de gjorde det. Det är så fel. 

Hota honom med stryck och hans pappa hota till och med att han skulle döda honom?! Vems pappa hotar med något sådant egentligen? Bråket började bara med att han ville gå ut och träffa syrran i en halvtimme men hans pappa sa nej för att han ville att dem skulle sluta att träffas så att pappans skulle få tillbaka kontrollen. Men då bev syrrans pojkvän arg för hans föräldrar och han själv hade kommit överens att han och syrran fick träffas hur ofta och när de ville så länge han var hemma före åtta och han skulle gå ut vid sex. Men det gick inte så pappan passa på att hota på eftersom hans mamma var inte hemma just det ögonblicket. Men hon tog pappans sida på engång fast hon inte hade hört båda sidorna. Hon struntar i hennes egen sons känslor så länge hon och pappan är tillsammans. Så de bara kasta ut honom och tog bort all kontakt med honom. Men först försökte de med alla medel för att få honom att stanna. Eftersom de har fattat att de kommer förlora en stor inkomst. Det är bara därför de vill att han ska stanna. De stuntar i pojken men de bryr sig om hans pengar. HUR FAN TÄNKER DE. Har lust att bara åka dit och sparkar ner dörren och skälla ut den för noter. Men jag vet att jag kommer såra  hans känslor i sådanna fall. Så det är bara att hålla igen och skriva här. För med allt som har hänt idag så vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller ställa mig framför tåget...

Idag for jag in till stan för att träffa en kompis som jag inte har träffat sedan vi tog studenten förra året. Det kändes så konstigt, vi var som systrar när vi gick i skolan och helt plötsligt träffades vi inte på nio månader. Men det finns ju flera orsaker till det. Både hon och jag ha det jobbigt hemma. Fast helt olika saker som gör så att vi har det jobbigt. Kanske det var därför vi har en sådan speciell vänskap för att vi förstår att vi inte kan förstå hur jobbigt hur den andra har. För det är ingen annan än en själv som vet hur en själv känner och det är bara en själv som vet när de är redo för en förändring. 

Först gick vi in på alla affärer och kollade runt och det tog väl en halvtimme. Eftersom det är så få affärer. Sedan tog vi och fikade prinsessbakelse. Vi satt där i över två timmar och bara pratade. Vi båda behövde verkligen prata ut oss. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan gick vi runt hela staden och fortsatte vårat samtal. när klockan var två gick vi till busstationen för att se när min buss hem gick och vi kom precis fem minuter innan den skulle gå så vi tog farväl och bestämde att det inte får gå så här långt till nästa gång vi träffas igen.

Sedan när jag kom hem så var det tjafs och bråk som vanligt. Det slutade med att jag satt mig i badet med lillebrorsan så att både han och jag skulle slippa höra allt. Efter att han skvätt ner hela badrummet så sköljde jag av oss. Han blev inte så glad när jag lyfte upp han. Han skulle helst vilja bo i badkaret. Han somnade nästan på engång så jag gick upp till rummet och stannade där hela kvällen. För var det inte morsan och hennes sambo som tjaffsa så var det syrran och hennes pojkvänn. När klockan närmade sig halv tio fick jag nog så jag startade spotify och dunkade musik så att jag skulle få en chans att somna och tills slut så somnade jag in.

Efter att knappt varit hemma en dag så tog jag min dator och åkte upp till mina syskons pappa. Jag klarade inte av att vara hemma. Jag stod som ett frågetecken och funderade på vem som var mest dum i huvudet. Vet inte hur många gånger min morsa sa till att igår så skulle hantverkarna komma förre åtta så alla skulle vara uppe före det och ha ätit frukost. Men min mellerst lilla syster och hennes pojkvän vägrade kliva upp så morsan fick ropa upp till dem på övervåningen. Men de vägrade så när hantverkarna hade kommit så klev de upp och skulle ha frukost och borsta tänderna.... Morsan sa åt dem att de fick skynda sig för att de skulle gå fort för hantverkarna som skulle byta fönster i hela huset. Så syrran och hennes pojkvän fick rappapå. Men allt gick i slowmotion.... Och det spelade ingen roll hur ofta morsan och jag sa till dem. Jag tycker att man borde ha mer vett när man är 17 och 18 år, men tydligen inte. Min fem åriga lilla syster fattar till och med att när man säger till att skynda sig så gör man det. Men de gjorde inte dem. Syrrans pojkvän skyllde till och med bort sig att han inte visste att hantverkarna skulle komma. Men de hade varit där dagen före. Morsan hade sagt till dem hela helgen men ändå hade HAN INTE FATTAT!! Hur trög får man vara. Syrran gjorde det bara för att visa att ingen styr och bestämmer över henne, att hon får göra som hon vill eftersom vår andra lilla syster får det... HUR EFTERBLIVEN FÅR MAN VARA?!!! Jag förstår mig inte på mig människor. 

Så efter en halv dag drog jag till syrrornas pappa och jag vet inte om jag vill åka hem idag. Orkar inte vara uppi vid dem. De fattar inget, och bryr sig inte om de "skadar oss andra" Så länge de är med varandra. De fattar inte att ingen kommer vilja träffa dem i framtiden. Alla kommer ta avstånd från dem och de kommer skylla på alla andra fast dem är största orsaken!!!    

I helgen har det inte hänt så mycket, tagit det lugnt och myst med sykonen innan dem skulle åka hem till sin mamma och jag hem till min morsa (eller mitt egna helvete). Kan inte kalla det något annat längre. För nu har lilla syrran gjort sig ovänner med halva byn- Poliser, BUP m.m är inkopplad. Alla trodde att det skulle vända, men jag tror det bara var jag som visste att det inte skulle bli bättre. Jag tror det aldrig kommer bli bättre. För det var flera årsen folk sa "det vänder ju snart, du/ni behöver inte oroa er". Men nu har det gått över 8 år och det blir inte bättre. Det blir bara värre. Nu är det inte ens pauser emellan allt som händer. Utan allt händer en sak efter den andra. Man hinner inte slappna av och tänka. Man måste bara hoppa in i nästa problem och försöka lossa att man kontrollera, fast man vet att det inte går. 

Vet inte hur många gånger på ett halv år man har blivit väckt mitt i natten för att ta hand om lillebror medan morsan och hennes sambo måste ta hand om syrrans utbrott. Eller hur många gånger man har fått gått ut och gått på promenad med lillebror och hunden för att syrran vänder huset upp och ner eller när ambulansen ska hämta henne. Folk säger att det liv som jag lever är inte normalt, men vad är då normalt? Det här är det ända jag vet. Jag har aldrig upplevt något annat. Jag vågade inte säga när jag var liten att jag ville flytta till pappa för morsan hade hotat och ljugit ihop historier bara för att få mig att stanna kvar. Bara för att jag var pappas lilla flicka. 

Det värsta är att jag tappar vänner för att jag inte orkar hålla kontakten eller hitta på något. Sedan vågar jag inte berätta allt för dem eftersom vissa tycker att det är så konstigt och det kan inte fatta att allt det här händer hemma hos mig. Så när vi träffas har jag inte så mycket att prata om eftersom jag har ingenting annat som händer i mitt liv. Önskar allt kunde förändras så att jag skulle kunna gå vidare med mitt liv och se hur det egentligen skulle kunna se ut. Hitta "kärleken" eller "mannen i mitt liv" om det verkligen är så det går till. Men just nu tycker jag synd om den som är menad för mig. För han vet inte vilken förstörd person han kommer få stå ut med. Eller annorlunda är kanske rätta ordet. Men det är väl bara tiden som kan visa mig det.   

Idag var jag till tandläkaren med min lillasyster som har super tandläkarskräck. Det var inte det lättast uppdraget, eftersom hon skulle laga en tand... Vi var där en halvtimme tidigare så att hon skulle få lugna ner sig och inte vara så uppstressad när vi gick in. Men det gick inte så som jag hade tänkt mig. För när de tog in oss till "slappna av rummet" Fick hon panik och börja tok gråta. Hon vägrade dricka avslappnings medecinen som behövdes för att laga hålet. Efter att försökt få i henne det i tio minuter kom specialisten och sa att vi ger upp så får du komma tillbaka en annan gång och att hon kanske skulle behöva "inskola sig" lära sig att det är inget att vara rädd för. Men vem vet hur det kommer sluta... Men nu vet hon i allafall att när tanden är lagad så kommer hon få ett xbox spel som hon vill ha. Så förhoppningsvis kommer det att trycka på för att hon kommer laga tanden. För väntar hon för länge så måste hon dra ut den -_- De besöket vill inte jag vara med på :/ Men nu är det pappa som får ta över och jag står på sidan med ett säkert avstånd och ser hur det kommer att bli.