Idag så tog mamma in mig på badrummet medan hon gjorde sig klar för att skjutsa mormor till frissan. Hon sa åt mig att stänga dörren så vi kunde prata utan att lilla syrran skulle höra. Hon började prata om depressioner och frågade om det skulle vara konstigt om hon var på väg in i en depression. Jag kollade på henne som om hon var dum i huvudet och sa, om inte vi alla (utom minsta lilla syrran) i det här huset hamnar i en depression skulle vara konstigt. Men tydligen hade någon sakt till henne att hon skulle väl inte kunna vara deprimerad. 

Då tänkte jag din dotter har försökt tagit självmord minst sex gånger. Du har hämtat henne upp på affären för att hon låg i hennes egna blodhög efter hon skar upp hela armen. Hon har inte gått i skolan riktigt sedan hon var nio år. Hon får utbrottt och slagit sönder inredningen i huset mer gånger än man kan räkna. Hon har slagit dig blå, gjort så att du fått missfall. Hon har slagit sönder dina andra barn OSV... Nej du har ju inte rätt att vara deprimerad eller vilsen? Vem kan ens säga något sådant? Alla vet ju hur vi har det här hemma, vad som pågår bakom vår dörr...

Jag tror mamma börjar förstå varför jag var deprimerad i över fem år och levde med allvarlig ångest och panikångest i över sju år. Men hon kopplar ändå inte ihop allting. Hon förstår inte att det var så här allvarligt för flera år sedan. Men det var ju inte lika allvarligt då. Det har ju bara blivit värre och värre. Nu vet vi ju inte ens om vi vågar gå på toan för att hon blir ensam ett tag. Eller om hon blir förbannad för att hon vill gå inte dit. Ingen vill vara ensam hemma med henne för ingen vet vad hon är på för humör eller om humöret kommer tvär vända.

Det värsta är väl att vi bett om hjälp i flera år men får ingen. Vi vet inte vad vi ska göra eller vända oss. För så fort vi vänder oss någonstans så får vi deras ryggar tillbaka... De säger att de inte har tid eller vill testa saker men det kommer ta tid innan dem kan göra det. Jag känner hur hela vår familj börja ledsna och fått nog. Nu efter femton år så har äntligen en sett hur vi levt och förstått hur allvarligt det är så de skällde ut soc och barnpsyk där vi bor och sagt åt dem att de måste göra något fort eftersom att de dem gör/gjort har förstört vår familj. Om man ens kan kalla det för familj. Det är YOU ARE ON YOUR OWN, NOBODY HAVE YOUR BACK! När någon hjälper någon annan så har dem oftast något i baktanken...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är man hemma igen. Kom hem igår efter klockan sex. Ångrar redan att jag åkte hem, känner mig inte hemma när jag är hemma. Det känns så konstigt och fel. Det är bråk, tjafs och skrik hela tiden. Vet inte vart jag ska ta vägen för jag vet inte om ja...

Nu är man hemma hos pappa och tar hand om barnen där. Men har inte behövt kliva upp sex på morgonen idag och igår eftersom pappa hade ingen jobb så nu känner man sig nästan lite bortskämd. Undrar hur det blir i morgon när man måste kliva upp klockan ...

Hua vilken helg, början på veckan det har varit. Syrrans pojkvän fick hämta alla hans saker igår med hjälp av hans systers flickvän. Men när han kom dit hade de tagit undan och gömt saker som var hans. Sen börja de hitta på ursäkter för att få honom ...

HUR FAN KAN VUXNA MÄNNISKOR KASTA UT SITT EGET BARN?!!! Lilla syrrans pojkvänn har blivit utkastad bara för att han har börjat frågesätta saker hemma. Bara för att lilla syrran har öppnat upp hans ögon. De klarar inte av att barnen tänker själv och g...

Idag for jag in till stan för att träffa en kompis som jag inte har träffat sedan vi tog studenten förra året. Det kändes så konstigt, vi var som systrar när vi gick i skolan och helt plötsligt träffades vi inte på nio månader. Men det finns ju flera...