I helgen har det inte hänt så mycket, tagit det lugnt och myst med sykonen innan dem skulle åka hem till sin mamma och jag hem till min morsa (eller mitt egna helvete). Kan inte kalla det något annat längre. För nu har lilla syrran gjort sig ovänner med halva byn- Poliser, BUP m.m är inkopplad. Alla trodde att det skulle vända, men jag tror det bara var jag som visste att det inte skulle bli bättre. Jag tror det aldrig kommer bli bättre. För det var flera årsen folk sa "det vänder ju snart, du/ni behöver inte oroa er". Men nu har det gått över 8 år och det blir inte bättre. Det blir bara värre. Nu är det inte ens pauser emellan allt som händer. Utan allt händer en sak efter den andra. Man hinner inte slappna av och tänka. Man måste bara hoppa in i nästa problem och försöka lossa att man kontrollera, fast man vet att det inte går. 

Vet inte hur många gånger på ett halv år man har blivit väckt mitt i natten för att ta hand om lillebror medan morsan och hennes sambo måste ta hand om syrrans utbrott. Eller hur många gånger man har fått gått ut och gått på promenad med lillebror och hunden för att syrran vänder huset upp och ner eller när ambulansen ska hämta henne. Folk säger att det liv som jag lever är inte normalt, men vad är då normalt? Det här är det ända jag vet. Jag har aldrig upplevt något annat. Jag vågade inte säga när jag var liten att jag ville flytta till pappa för morsan hade hotat och ljugit ihop historier bara för att få mig att stanna kvar. Bara för att jag var pappas lilla flicka. 

Det värsta är att jag tappar vänner för att jag inte orkar hålla kontakten eller hitta på något. Sedan vågar jag inte berätta allt för dem eftersom vissa tycker att det är så konstigt och det kan inte fatta att allt det här händer hemma hos mig. Så när vi träffas har jag inte så mycket att prata om eftersom jag har ingenting annat som händer i mitt liv. Önskar allt kunde förändras så att jag skulle kunna gå vidare med mitt liv och se hur det egentligen skulle kunna se ut. Hitta "kärleken" eller "mannen i mitt liv" om det verkligen är så det går till. Men just nu tycker jag synd om den som är menad för mig. För han vet inte vilken förstörd person han kommer få stå ut med. Eller annorlunda är kanske rätta ordet. Men det är väl bara tiden som kan visa mig det.